withrootsandwings

Skanderade varje fiber i min kropp när jag vaknade imorse. Min fining skulle ändå helgjobba så jag tänkte minsann se till att göra något åt det hela/allt/livet under tiden.

Steg ett blev tvättande av kläder. Lite tricky med Bo och KF, men jag hann få rätt mkt hjälp innan ovannämnda helgjobbande började.

Steg två, inga större problem- bara städande av badrum, dammsugande av lägenhet/skokartong och en del dammande av densamma.

Steg 3- spektakelidén Hubert. Göra något åt avloppet i köket som krånglat på senaste. Jodå. Ner på golv, upp från golv, in i skåp, hämta hink, ner på golv, slita i rör, upp från golv, tömma hink i toa, tillbaks till kök, hämta delar, in i badrum, börja diska, hämta hink igen, diska bättre, till kök, torka ur, ner på golv, tillbaks med delar, torka skåp, upp från golv, testa läckagesäkerhet, ner på golv, in med saker i skåp, upp från golv, diska hink och händer, andas.

Men det är visst bra för nyopererade att röra på sig och således förhindra blodproppar, så det så.

Reslutat? Tvätten e ren, kartongen fin men avloppshelvetet rinner lika illa nu som innan om inte än särme. Tänkte köpa propplösare men kom visst hem med glass istället. Ja glass. Vaddårå? Jag e för tusan skadad och måste få unna mig nåt!

Snart ska jag på kalas. Undrar vad jag ska ha för skor... funderar på Bo.

Så vad hände egentligen? Och hur kan man se på det?

Jo: Kjell-Fjodr föddes snabbt och oväntat i samma ögonblick som jag lite trött skuttade av surfbrädan i Biarritz, på något grundare djup än beräknat. Foten knäckte till åt två håll och jag satte mig snabbt ned med en smått otrivsam smärta. Smartheternas smarthet kom direkt- jag la mig på brädan för att paddla in. Som sagt, det var ju grundare än beräknat så smartheten fick läggas på hyllan och ett ganska ograciöst hasande fick utföras istället.

Stukningen fick snabbt namnet KF.

Efter att ha lindat KF rejält fortsatte jag mitt semestrande med att åka till Nice, Cannes och Monaco. Inte så mycket bad, men 10 dagars knatande. Hurra.

Då det glappade märkligt i vristen och gick så där att gå utan bandage tänkte jag kollröntga lite när jag kommit hem. Ifall det var en spricka. Det visade sig att KF inte alls nöjt sig med att födas till stukning utan hade högre ambitioner än så. Herr fot var alltså bruten och det hela ledde till en operation på St Görans i fredags. Då kom också Bo in i bilden. KFs stödsko.

Sedan i maj har jag bott hos min finaste i hans trea. Det är trivsamt och där finns balkong och dessutom trådlöst internet så jag kan jobba hemma.

I måndags började renoveringen av badrummet i ovannämnda trea så vi två tänkte bo här. Nu bor vi här alla fyra- jag, finingen och KF och Bo. På 29 kvm.

Förra veckan skulle min Brf ha ordnat med målning av fönster i mitt hus. Det blev försenat, så herr målare uppdök idag istället. Meckigt- men inte tillräckligt. Han har dessutom lämnat en lapp om att han ämnar återuppdyka sig imorrn igen. Det är kaos här. Allt på en gång- lika bra det!

På senaste tiden har jag tjatat om hur lyckosamt det vore att ha en minicirkus. Finingen har tröttnat lite på det. Men nu slipper han det- vi behöver ingen, vi är en!

I Stockholmsområdet finns en ö som heter Lidingö. Lidingö anses ofta vara en lite snobbig plats. Relativt nyligen har ön också utnämnt sig själv (eller nja, öborna har väl skött själva utnämnandet om man ska vara petig) till "Hälsans Ö" och meddelat omvärlden genom att placera en skylt med de orden, ganska synligt, på lidingöbron.

Lidingöbor är ett ganska skyggt folkslag som inte gärna lämnar sin ö. Varför skulle de göra det om de nu bor på Hälsans Ö? Det måste ju varje människa begripa att det tycks tämligen onödigt att lämna en ö som heter Hälsans Ö för att åka till Ohälsans stad eller andra dylika platser.

Min släkt bor på lidingö. Vissa av dem lämnar ön, exempelvis för att jobba i Ohälsans stad. Min kusin däremot hör till den ovanliga sorten "modiga öbor" och åker ibland in till Ohälsans stad i rent nöjessyfte- dvs för att träffa mig. Idag var en sådan dag. Vi har passat på att testa några av stadens nya påhitt och lärdomen av det blev att jo- min kusin tycker om det. De där nya grejjerna. Smoothies heter de.

En lustig sak i sammanhanget är att vi förra veckan diskuterade det, för andra människor (min kusin inkluderad) obegripliga, faktum att jag aldrig ätit kebab. Det är tydligen helt omöjligt att förstå varför jag inte blivit sugen på att äta avkarvade köttslamsor från en torr köttklump som hängt i eveigheter på nån pinne. Men det e klart, jag bor på en holme. Ingen ö. Ingen Hälsans Ö. Jag bor på en holme och dricker smoothies istället för att äta karvade rester.

Imorrn ska jag till Hälsans Ö för att äta påskmiddag. Risken är stor att hälsosamheten tagit påskledigt och inte infinner sig vid just vårt matbord... =) Påskkebab kanske kan bli årets hit?

En tanke var att, som ett första inlägg, beskriva vem jag är. Men vem och vad är någon? Är en människa sina egenskaper? Sina erfarenheter? Sina tankar och drömmar?

En person gav mig sin åsikt om just att beskriva sig själv. Personens åsikt var att det är irrelevant att beskriva sig själv genom att berätta om sina egenskaper och dylikt. Detta eftersom man återger sin egen självbild, snarare än en "verklig självbild". I mina ögon är självbilden något som säger mycket om vem man är. Särskilt när man i ett senare skede kan jämföra någons självbild med den uppfattning man bildat sig över tiden. Sedan är naturligtvis frågan om vad som är en verklig bild något svårbesvarad...

Personen ovan tyckte istället att det var mer relevant att berätta om intressen. Det kan vara bra, om de intressen som lyfts fram är talande för ens personlighet. Risken är dock att det hela blir intetsägande, eller bara ger en stereotyp bild som är beroende av mottagarens förutfattade meningar. Jag beslöt att be personen berätta om sina intressen. "Sport" sa personen. "Jag är intresserad av sport." Jaha, tänkte jag. Så det är du? Sportintresserad. Det gav mig faktiskt ingenting.

I en liknande dialog med en annan människa tog det sig andra uttryck. Den här människan hade svårt att beskriva sig själv. Visste inte vad som var viktigt och hur en sådan presentation skulle börja. Vi löste det genom att jag ställde en del frågor, med triviala teman som favoritfärg etc. Människan svarade och gav korta exempel om allt möjligt. 

Jag vet mycket mer om Människan som inte visste vad han skulle säga än om Personen som visste mycket väl vad han inte skulle säga. 

Vad gäller mig så får det visa sig. Det triviala kommer fram, och en hel del annat. Här. Med tiden.